klaras kollage

Så var det den sista dagen av mina tre år på Strömstiernaskolan.

Dagen började i Aulan där vår klass, tillsammans med alla nior, "minglade". Det betyder att vi drack cider med jordgubbar i, pratade och fick våra betyg utdelade.

Jag fruktansvärt nöjd med mina betyg! Blev verkligen helt överraskad! Jag har lyckats skrapa ihop hela 6 stycken MVG den här terminen! Helt galet! Ämnena var svenska, spanska, hemkunskap, samhällskunskap också musik och bild vilka jag blev mest glad över. Bild hade jag slutat hoppas på och musik var verkligen inget jag räknat med!

Så man kan kort och gott säga att jag lyckats riktigt bra! Har bästa betyg i de tre ämnen min framtid består av: Svenska, bild och musik :D

Linnea, Michelle, jag och Veronica

Sedan var det dags för att bege sig av mot avslutningen i kyrkan.

Vi lyssnade på sånger och rektortal som alltid och diplom deades ut åt elever med höga poäng.

Efter avslutningen gick som alltid alla ut för att säga hejdå och önska varandra en trevlig sommar. Men i år var det inte alls samma sak.

Det var inte många glada och förväntansfulla ansikten som bara längtade efter att få komma därifrån och njuta av sitt sommarlov. Var man än såg sig omkring var det tårfyllda ansikten som gav intrycket av att aldrig vilja lämna kyrkogården där vi alla stod samlade tillsammans för sista gången.

Själv fick jag inte fram några tårar, vilket jag redan räknat ut eftersom jag inte är en sån person som kan visa känslor med andra. Kändes som om jag var helt känslokall!

Men så, när jag kramat de flesta lärarna och vännerna, så ger jag Erika en kram och säger "Tack för gamla tider". Och så säger hon förlåt och allt bara brast inuti mig.

Jag började gråta som aldrig förr kan jag säga! Tror aldrig jag gråtit så mycket bland andra människor!

Det kom som ett bildspel i mitt huvud alla minnen i hela högstadiet och allt jag gått igenom ensam och tillsammans med de som stod där runt mig.

Tillslut när jag kramat de flesta så började folk röra på sig och snart var mitt lilla gäng bland de sista som var kvar utanför kyrkan. Jag grät fortfarande hejdlöst när vi bestämde oss för att gå ner till Park och äta innan Veronica skulle ge sig iväg till sim systers student.

Vi satte oss där och beställde, alla gråtandes förutom Mattias och Jessica :P Det måste, hur hemskt det än var, varit en riktigt rolig syn: Ett gäng som sätter sig vid ett bord i färglada sommarklänningar och bara gråter och gråter.

Jag slutade efter ett tag, då hela vårat bord var täckt av ihopknycklade gråtfyllda servetter och tallrikar :P Efter att ha sagt hejdå till alla så gick jag och Linnea hemåt. Sen tog jag lillscootern och flög tillbaka ner till stan för att se på studenterna med Erika och Mattias :)

Jag kommer sakna min 9a så obeskrivligt mycket och jag bara måste träffa alla igen i sommar massvis med gånger! Tack som fan dig som hjälpt mig i mörka tider och varit med mig i ljusa tider om man får utrycka sig så poetiskt ;)!

Farväl... tills vi ses igen!