Fallskärmshoppet

Och jag vet jag vet... jag bloggar alltför sent. Illa illa. Men jag ska låtsas att det här är dagen efter att jag hoppat. Vi säger så :)

Det var helt underbart! Det mest underbara jag någonsin varit med om! låt mig säga så in i helvete underbart!
Som att falla rätt ner i en fantasivärld. Falla fritt rakt ner mot en enorm karta och sen bara smälta in i den.
Om du tror du vet vad en horisont är så ska du ta en titt på den 4 km upp i luften. En horisont är inte ett hav och en himmel som möts. Horisonten är där havet och himlen smälter ihop. Som en målning där man andvänt för mycket vatten så färgerna blandar ihop sig. Så jävla vackert! Man såg bort till Vänern! Lilla Strömstad var bara en liten del mellan tummen och pekfingret.
Det fria fallet var helt fantastiskt. Efter 1,5 km så fälldes fallskärmen upp. Man rycktes uppåt igen och sen blev allting helt tyst. Bruset i öronen försvann, världen låg alldeles stilla. Ingen tid spelade någon roll. Ingenting kom närmare. Allt bara låg där. öppet under mina dinglande fötter. Ja iofs så existerade ju min medresenär. Jag fick ställa mig på hans fötter och han lossade lite på rämmarna så jag kunde flyga lite bekvämare.
Jag fick testa att styra och snurra runt i fallskärmen. Och efter en evighet kom vi ner på marken. Fast nu känns det som allt gick SÅ fort. Jag MÅSTE göra om det!
Herre gud! Vad underbart!