Morgonljus

Det här har alltid varit min lägenhetsdröm.

En tid på dygnet som är värd att älska är morgonen.

Inte såna där kalla mornar som inleds med en örontrasande ringsignal från en väckarklocka. Inte en sån när man vaknar med nackspärr i ett mörkt rum, och kikar ut för att mötas av en mörk nerregnad syn av en alltid likadan gata.

Jag menar dom tidiga ljusa mornarna. Dom när morgonsolen lyser vitt genom fönstret och lägger rummet i ett halvdimmigt ljus. Ett sånt ljus som bara vita morgonsolar ger. Precis som ett väldigt ljust foto där någon sänkt kontrasten.

Tunna gardiner ska lyftas och sänkas lite i brisen från ett halvöppet fönster. Sådär så att en solstråle emellanåt träffar sängkanten och spricker ut i ett solfjäderljus. Finns det några skuggor så är de iklädda ljusgrå vida kjolar och dansar sakta fram över väggar och golv.

En sån morgon kisar man försiktigt med ögonen, innan man låter dom öppnas helt och bländas av ljuset. Det allra bästa sättet att bländas på måste vara av morgonsolar! Man trycker det prassliga täcket mot ansiktet och drar in ett djupt andetag bara för att prassliga täcken luktar så väldigt gott. Sen sträcker man på sig så att fötterna kikar fram under det ljusa täcket och så att händerna trycker kuddarna mot sängkarmen.

Om man någonsin går upp ur sängen en sån här morgon, så låter man de nyvakna benen ta sina första steg till fönstret. Med högra handen sveper en gardinlängd åt sidan. Med den vänstra ruffsar man morgonfrisyren ur ansiktet.

Sen står man där. Över hustaken. Och då ser man att idag blir det en soldag.