Himlen.

Himlen.
Den riktiga, verkliga himlen. Den som dom kallar blå. Himmelsblå.
Så riktig. Så Verklig. Så som den är, så så som den är.
Den nakna, verkliga himlen. Den som dom kallar oändlig. Himla stor.




Jag har alltid älskat himlen. Älskat molnen om sommaren. Hur unika dom är. Ingen lik, ingen annorlunda, för varje moln är unikt. Hur dom seglar, för det är det dom gör! Dom seglar! Över en sommarblå himmel, precis som vattenytan vi ser på från havsbottnen.
Älskat solens alla olika färger. Hur den är vit när den lyser som starkast. Hur den är orange när den är på väg att somna. Hur den är någonting som jag inte kan sätta ord på, när den går upp på morgonen. Hur den byter klänning varje årstid.
Jag har alltid älskat stjärnorna på nätterna. Hur bakgrunden är helt bläcksvart och överströdd med små små lysande prickar. Hur dom bildar sina mönster. Hur dom ibland faller, fort fort över himlen, med en lysande slöja efter sig.
Älskat hur himlen ibland bara är en enda stort svart. Ett enda stort svart med en måne hängandes strax under. En måne med ett ansikte.
Älskat det djupa lila intrycket ett åskväder ger. Hur blixtrar våldsamt ritar sig sicksack över himlen. Hur dom lyser upp sådär starkt, så att molnen avbildas i skuggor.
Älskat sommarregnet mot ansiktet. Hur det faller. För sommarregn faller verkligen. Jag vet inget som faller så vackert som sommarregn.
Älskat snöflingorna. Hur perfekt minimala mönster dom bildar. Hur man kan vända ansiktet upp mot himlen och se hur de dalar ner från mitten av sitt runda synfält.

Sommarmolnen, stjärnorna och solen är nog ändå bland det bästa jag vet.
Jag älskar ligga på rygg på marken och titta upp på den. Den där himlen.